Det här med inredning är ett stort dilemma hemma hos oss.
Båda tycker och har åsikter, dock väldigt skilda.
Andreas vill ha stilrent, avskalat och modernt.
Utan att överdriva, så vantrivs jag med stilrent, avskalat och modernt.
Jag gillar en mix av gamla och nya saker som man verkligen tycker om även om de inte passar ihop. De får gärna vara lite slitet, så det syns att sakerna faktiskt används. Det behöver absolut inte vara trendigt eller ens snyggt, bara det känns som mitt.
Utan att övedriva, så vantrivs Andreas med slitna saker som inte passar ihop , eller ens är snygga…
Inredningen i vårt hem är en stor kompromiss av saker vi kan stå ut med men inte nödvändigtvis älskar. Tråkigt? Lite….
Vi hatar båda vårt soffbord och tvbänken. Vi avskyr i princip allting inne i vårt kaosartade arbetsrum. Och fulbadrummet där nere ska vi inte ens prata om. Vi är helt eniga om att vi ogillar de här sakerna och att de snarast måste bytas ut. Det har vi sagt i flera år nu. Men inget händer och vet ni varför? För att vi blir osams varje gång.
Jag vill ha ett gammalt kistbord framför soffan. Med beslag och förvaring. Det får gärna vara mörkt träslag med slitna kanter eller varför inte matt turkost med ännu mer slitna kanter!
Andreas hatar kistbord. Man kan inte ha benen under dem säger han och så är de gamla och fula. Han kan tänkas sig ett svart lackbord från IKEA eller varför inte vitt…
Jag drömmer om gjutjärnsbadkar på lejontassar i badrummet där ner. Pärlspont eller murade väggar. En kristallkrona i taket. En rund vacker spegel och kanske en kommod med pottskåp som handfat.
Något sådant här till exempel:
eller varför inte så här…
Gissa vad Andreas tycker om det?
De sista åren har jag dock blivit djärvare. Jag byter helt enkelt ut saker utan att fråga. Gardiner, en spegel, en tavla, lampor… Han protesterar ganska ofta men låter mig hållas så länge det inte rör sig om större saker (som badrum och vardagsrumsmöbler). Lyckligtvis delar mina barn min (goda) smak, så tjejernas rum är som jag vill. Men resten av huset… En kompromiss.
Nu har jag i alla fall hittat en tvbänk som jag tycker är okej och det verkar som Andreas inte hatar den.
Men de här äppellådorna som jag velat ha som sängbord sen tio år tillbaka, kommer han Aldrig att älska.
Jag förstår inte varför han måste ha så mycket åsikter…
Ja varför måste dom lägga sig i =/ det är ju inte så att dom (iaf min) frivilligt går i affärer och letar. Då kan dom bara vara tysta tycker jag